SINATRA på Aldwych Theatre

SINATRA är skriven av Joe DiPietro och har nyligen haft premiär på Aldwych. Det är en biografisk musikal i samma anda som långkörarna Tina och Beautiful – om Tina Turners respektive Carole Kings liv, karriärer och musik – som spelats på samma scen. Nu är det New Jerseys mest berömde son som porträtteras, med alla sina skavanker, i en uppsättning som snuddar vid över tjugo låtar från swingeran, bobbysoxer-tiden och åren på Capitol Records.

Berättelsen tar med milstolpar och influenser: Franks relation till modern Dolly och den tålmodiga första hustrun Nancy, affärerna med bland andra Lana Turner, äktenskapet med Ava Gardner, MGM-åren, det stundtals explosiva förhållandet till tidens skvallerkrönikörer, kopplingarna till maffian, karriärsvackan och den enastående comebacken efter Oscarsgalan 1954, där han fick pris för bästa manliga biroll som den käftiga menige Angelo Maggio – en roll som var som skriven för honom i årets storfilm Härifrån till evigheten.

Kathleen Marshall står för regi och koreografi, och SINATRA håller ett rappt tempo från start med Joel Harper-Jackson i titelrollen närmast oavbrutet på scen (bortsett från några kostymbyten). Uppsättningen inleds med ett hisnande nummer på Paramount i New York. Fans av Ol’ Blue Eyes noterar snabbt likheten i tonfall, den fläckfria fraseringen och den där lojt eleganta stilen. För mig kämpade hans annars rocktenora röst en aning med de nedre morrningarna i Sinatras timbre, men i övrigt var det en insats med självförtroende och stor charm – oavsett den store mannens ökänt heta temperament och seriella kvinnoaffärer, som uppsättningen inte alls skönmålar.

På den tekniska sidan har Peter McKintosh arbetat runt Aldwychs trånga bakscen med gott om projektioner och nedfirade dekorelement. Jon Morrells kostymer fångar de många decennierna väl, och Akhila Krishnans grafiska projektioner är bländande effektiva. Arrangemang och orkestreringar kommer från Larry Blank, Gareth Valentine och Ian Eisendrath, med Dave Rose vid taktpinnen varje föreställning, där han får gestalta den oerhört skicklige storbandsledaren Nelson Riddle.

En invändning under en i övrigt underbar kväll: ljudteknikerna gör det vanliga misstaget att skruva upp volymen i trestämmiga nummer, vilket tvingar artisterna att slåss både mot varandra och mot bandet. När trycket får hörapparaterna hos publikens äldre garde att tjuta vet man att man tagit i för mycket. Det är onödigt, och förhoppningsvis går det att dra ner till de betydligt behagligare nivåerna under resten av kvällen.

Bortsett från det: vilken fantastisk kväll med traditionell musikalunderhållning. Vår stygge pojke från Hoboken var en lysande musiker, en trasig personlighet och ett enormt inflytande på populärmusiken. I slutänden var han en människa som gav glädje åt oräkneliga miljoner – och som hans mamma torrt påpekar i föreställningen: hans röst är skälet till att många i publiken över huvud taget blev till!

Bland dem på scen som tillför allra mest finns Adam Davidson, vars siluett och linje som Gene Kelly är närmast perfekt, och Melissa Nettleford, ett stillsamt tryggt barsällskap som Billie Holiday när hon duettar med en nedgången Frank i One More For The Road. Ana Villafañe stjäl hjärtan som Ava Gardner, Jenna Russell stjäl scener utan minsta ansträngning som Franks frispråkiga mamma Dolly Sinatra, och Phoebe Panaretos väcker sympati som den tålmodiga hustrun Nancy Sinatra.

Dansmomenten nickar åt nämnda Gene Kellys nummer ur Anchors Aweigh och On The Town, åt snuttar av de gummibenta Nicholas Brothers och åt Cyd Charisses mirakulöst smidiga utfall. Felicity Walton stod för sockret som lilla Nancy den kväll jag såg föreställningen, medan Helen Colby som Hedda Hopper och Lee Zarrett som Franks (också han tålmodige) agent George Evans bjöd på en del av de mest minnesvärda komiska inslagen.

Sinatra är kanske ingen West Side Story, men du är garanterad en underbar kväll – On the Town.

Sinatra i London