JESUS CHRIST SUPERSTAR på London Palladium

Genom decennierna har Andrew Lloyd Webber och Tim Rice haft en förkärlek för att casta manliga sångare som är heta just för att de redan har en trogen och hängiven fanskara – man behöver bara tänka på en grubblande David Essex som revolutionären Che i Evita, eller Jason Donovan som virvlade runt i drömrocken i Joseph…. Här framstår Ryders Jesus som betydligt mindre av en självsäker karismaförsäljare och mer som en lätt frånvarande hippie som tröttnat på sin besvärliga och krävande flock – inte minst Judas (Tyrone Huntley), som gång på gång ger skäl för en vänskapsskilsmässa och till slut förråder sin vän med en kyss i Getsemane för trettio silverpengar. Här doppar Iskariot händerna i en upplyst kista och täcker dem med rinnande silverfärg, ett outplånligt förrädarmärke resten av föreställningen.

Det flitiga bruket av handhållna mikrofoner känns en aning malplacerat, men Tom Scutts scenografi och kostym gör allt för att få in dem med stil. Särskilt i fariséernas återkommande entréer, där de bibliska stavarna har en mikrofon i ena änden och ett eget sigill i den andra, och vända upp och ner blir ställ under musiknumren. Där levererar både Matty J och Bob Harms som Hannas respektive Kaifas.

Rätt toner på rätt ställen hittar också Desmonda Cathabel som Maria Magdalena och Billy Nevers som Simon. Hon skapar en klang som för tankarna till Linda Ronstadt och underbara Judith Durham i The Seekers. Nevers utstrålar kraft och nerv när han manar Jesus att kanalisera sin popularitet till ett väpnat uppror mot de romerska förtryckarna – Simon Zealotes/Poor Jerusalem stannade nästan föreställningen och var kvällens höjdpunkt för mig.

Regissören Tim Sheader har lutat sig tungt mot koreografen Drew McOnie för att fylla en annars skelettartad scen med innehåll. Ett jättelikt liggande krucifix fungerar som ramp till huvudspelplatsen, omgärdad av byggnadsställningar där den nästan tjugohövdade orkestern under Tom Deering sitter i upphöjda rader. Dansarna är genomgående lysande med skarpt utförd street dance, men en särskild eloge till Charley Warburton, Owen Lloyd, Milo McCarthy, Daniel Bowskill och Sebastian Goffin, som var och en tillför extra sting. Och håll utkik efter den ljuvligt fromma tablån som utlöses av gitarrspelande Phil King som Petrus, där tolv ur ensemblen sluter upp kring Ryder som Jesu apostlar och återskapar da Vincis Nattvarden.

Sammantaget en storartad insats, om än återigen alltför högt förstärkt. Mina invändningar rör de alltför många tillfällen då fördröjda musikaliska avslut är medvetet tillrättalagda för att signalera applåder, i stället för att låta reaktionen komma spontant. Men visst: det här har alltid varit ett stycke religiöst berättande om personlighetens och popularitetens kraft, och föreställningen kommer utan tvekan att bli utsåld hela speltiden.

Efter att ha turnerat 1998–99 i The Pirates of Penzance tillsammans med den allra förste Jesus (Paul Nicholas, som spelade rollen 1972) kom jag på mig själv med att undra vad den i dag 81-årige skulle tycka om den här nya versionen och dess huvudrollsinnehavare. Jag hoppas att någon frågar honom.

JESUS CHRIST SUPERSTAR är 2 timmar lång med paus och spelas på London Palladium till den 5 september. Därefter planeras en flytt till Theatre Royal Drury Lane från den 16 oktober till den 9 januari 2027.

Jesus Christ Superstar i London