THE LAST SHIP på Theatre Royal Drury Lane

Med det som programmet kallar ”ett nytt manus av Barney Norris, efter ett manus av Lorne Campbell, baserat på ett originalmanus av John Logan och Brian Yorkey” sätter musikalen Stings musik och texter i centrum i en kärv, nordengelsk berättelse från varvet. Vi befinner oss under Thatcher-eran: framtiden för de fackligt organiserade varvsarbetarna hänger på en skör tråd (och verkar gå samma öde till mötes som gruvarbetarnas och stålarbetarnas), och stadens invånare har vant sig vid tryggheten och rutinen i att bygga fartyg och sjösätta dem på Tyne. Eftersom bygget ligger efter tidsplanen kan Utopia bli det sista, för förseningarna har fångat uppmärksamheten hos den konservativa minister som delar ut regeringens kontrakt. Hon har bestämt sig för att stryka alla framtida beställningar – det är dags att sätta arbetarna på plats. För svenska tittare ligger Kockums i Malmö nära till hands, med varvskranen som 2002 såldes till Sydkorea och blev känd som ”Malmös tårar”.

Gideon (Declan Bennett) återvänder till staden han lämnade sjutton år tidigare och har permission från Royal Marines. Han måste möta den smärtsamma sanningen att han aldrig kommer att försonas med sin nyligen avlidne far. Han får också veta att flickan han älskade, Meg (Frances McNamee), var gravid med deras dotter Ellen (Hannah Richardson) när han gav sig av för alla dessa år sedan. Samtidigt är Jackie White (Sting) rösten som hamnarbetarna och deras familjer samlas kring när varvet hotas av nedläggning. Hans fru Peggy (Jackie Morrison) ger honom stöd och stabilitet medan han sakta ger efter för lungcancer, ständigt iakttagen ur skuggorna av den hotfulla gestalten The Wallsend Ferryman (Shaggy på premiärkvällen), som enligt legenden följer de döda varvsarbetarnas själar.

Även om ytterligare fjorton medverkande kommer och går i de stora ensemblenumren är det Stings ballader och fint skrivna duetter som fångar örat och ger de annars stoiska karaktärerna känsla. Men trots alla vackra klangfärger på scenen (framför allt från Bennett och McNamee) är kvällens verkliga stjärna den storslagna och ständigt närvarande projektionen av fartygets enorma akter i torrdocka. Den förändras hela tiden när ljuset vandrar och arbetarna bearbetar stålplåtarna med bågsvetsar eller rör sig upp och ner framför dess titaniska fasad på stålbalkar som hissas och sänks. Regimässigt samlar (eller begränsar?) den handlingen, eftersom alla måste spela längst fram i mitten av scenen, men den förstärker också de tydliga temana ljus och mörker, gott och ont, rätt och fel, skuld och ånger som löper genom den enkla men engagerande handlingen.

Sting har aldrig varit någon framstående skådespelare, och här överglänses han av Shaggys självsäkra upptåg och distanserade närvaro (det bör dock nämnas att rollen som The Ferryman resten av spelperioden spelas av Lejaun Sheppard). Betydligt mer anmärkningsvärt (och passande) är att de tidigare nämnda musikalstjärnorna i huvudrollerna får gott om tillfällen att glänsa och ge kompositörens material nytt liv. Tonerna i When We Dance – som säkert har spelat en gripande roll i livet för miljontals människor med krossade hjärtan – klingar i alla fall vackert i föreställningens sammanhang.

THE LAST SHIP kommer kanske inte att sätta musikalvärlden i brand, men den har mycket som talar för sig och är långt ifrån ett rent fåfängeprojekt för en man som har nått storhet gång på gång under en framgångsrik karriär på nästan 50 år.

Med en speltid på knappt tre timmar inklusive paus spelas produktionen under en begränsad period på Theatre Royal Drury Lane fram till den 3 oktober.

The Last Ship i London